Nära,nära, goda gärningar och panik

Igår morse hämtade jag upp Sanna och Ingalill för att fara till Torsby på agilitytävling. Vi skulle köra fyra lopp, två agility och två hopp. Första loppet kändes kanon förutom en snöplig rivning efter platta tunneln så vi slutade femma och fick en tid på 30 sek någonting fast jag stannat och gått tillbaka på kf. De tre återstående loppen blev det det disk på slalom i två lopp och miss av ett hinder i ett annat. Tyckte det var lätta m-banor men inser att sådanan banor inte är så lätta för oss. Det går för fort och blir lite mycket stress hos liten Hobbe och svårt för matte att hinna med racern. I alla lopp var vi snöpligt nära men ingen pinne idag heller. Börjar misströsta, det känns som att det alltid ska va nåt. En stackars pinne kan vi väl få!! :( Vet att jag är "pinnkåt" som en i vår omgivning skrev så fint men det är svårt att inte va det. Jag är supernöjd med våra kontaktfält, de satt som ett smäck i båda loppen så den träningen har givit resultat. Gungan var inte med men de andra två var det. Sanna och Misty gjorde flera fina lopp de med och i en av klasserna kom de på en sjätte plats. Stort grattis till Ingalill och Nisse som i sista hoppklassen trots utspringning av plan in ett tält precis bredvid så gick de i mål med noll fel och fick sin första pinne. Är så himla glad för deras skull! Det räddade min dystra dag!

Vi fick med oss en fin boll från prisutdelningen och sedan skulle vi gå en promenad. Jag hamnade något på efterkälken för jag höll på att byta skor vid bilen men när jag kommer ikapp Ingalill och Sanna så märker jag att Ingalill satt i halsen. Beger mig dit och då inser jag att hon har satt ordentligt i halsen. Sanna ingriper fort innan jag hunnit dit och kämpar på och lyckas tillslut att få bort den. Jag har aldrig hört någon satt något så illa i halsen förut. Jag var på väg att springa och ropa på hjälp men då säger Sanna att lämna mig inte själv, så då stannar jag och då lyckas hon. Dagens hjälte och goda gärning minst sagt!! Jag trodde nästan att vi inte skulle lyckas... Snacka om vilken panik vi kände i denna stund när Ingalill inte fick luft. Efter det tänkte jag att vad är en stackars ynklig pinne jämfört med en människas liv. Inte smack!! Är så himla glad att allt gick bra. Sedan var jag och Sanna nojiga att hon skulle sätta glassen på vägen hem i bilen i halsen. Båda i bilen sade: hur går det? tugga ordentligt. Som värsta morsorna i framsätet satt vi :)

Alla kläder vi packade med oss hem i bilen var bruna och leriga och hundarna likaså. Sista gången vi sprang banan var det knappt att fotbollsdojjornas dubbar hjälpte i lervällningen som blivit under dagen. Halkigt minst sagt.

/Slutet gott och allting gott!