Snacka om förvåning....

Idag på vår dagliga lunchvända gjorde vi lite stopp längs vägen och tränade. Pluto brukar oftast hålla sig lite bakom mig men ibland framför men ändå nära. Märkte att det luktade gott i skogen och Pluto ilade på bra i spåret men han var i närheten hela tiden men helt plötsligt var han bara borta... Hobbe som är mattes lilla godisgris höll sig fint hos mig och såg mycket förvånad ut han med. Jag ropade och ropade och började bli lite smått irriterad på att hundf.n som inte kom när jag ropade. Lite senare började jag nästan bli lite nojig, tänk om han sprungit ut i vägen och ... :(

När jag efter en stund vänder mig om står det en man med en schäfer en bit bort och när jag frågar honom om han sett en collie så får jag inget svar. Ohövligt värre må jag säga!! Däremot står han kvar där medan jag fortsätter framåt och letar. Kände mig som den sämsta hundägaren i stan med noll koll på hunden, tyckte kanske mannen i skogen med. Efter en lång stund kommer det minsann en collie travande glatt emot mig och ser ut som om att det var vi som var trögisarna som inte hängde med. Detta är något som inte har hänt sedan han var en liten valp/unghund. Det kanske är som med gamla människor att ju äldre de blir desto yngre blir de i sinnet.

Skönt att allt löste sig så bra till slut.

Slutet gott och allting gott!