Upp som en sol och ned som en pannkaka

Det kan kort och gott summera min lydnadstävling i Filipstad igår. Ellen var snäll och följde med som ressällskap. Stackaren fick stå ut med en dyster Jeanette. Tack så mycket för att du följde med. Igår var det blandade känslor som vällde fram. Jag kan säga att det är många tankar som snurrat i mitt huvud...

Som sagt början var kanon och jag är superstolt över min lilla Sprätt. Eliten började med sitt i grupp. Han var med bra och fokuserad och lyssnade fint. När vi sedan står bakom boden får jag höra, bryt! Jag fattar inte vad hon menar men då har en hund gått fram till en annan och den sprang till sin matte. Jag är inte van att sådant händer i elit men tydligen. Hobbe hade suttit fint men blivit låg. Vi var två som satte om våra voffar. Hobbe ville inte sitta på den fläcken utan flög över den så jag bad tävlingsledaren att få byta och då satte han sig så fint. Vet inte om hunden innan kissat på sig eller vad men det gick inte att få Hobbe att sätta sig där. Hobbe satt bra även denna gången. Nosade lite när jag var på väg tillbaks, men jag är så stolt. Min lilla Sprätt satt fint inte en utan två gånger :) Det kunde inte bli bättre!! Sedan var det dags för plats och Hobbe hade legat så fint och inget tjuvande i uppsittet den här gången. Jag är helnöjd med gruppmomenen och jag var inte så nervös heller. Så denna del av tävlingen kändes kalas och jag kände mig strålande glad.

Hobbe kändes överladdad när jag värmde upp och det kändes bra inför start men sedan när vi ställde upp snett framför en kon så hände nåt. Han var inte med för fem öre. Det kändes som ett slag i ansiktet och jag försökte hjälpa honom med extra kommandon men det hjälpte inte och det blev inte bättre när vi gick fot rätt mot rutan. Vändningar, språngmarsch och stegförflyttningarna kändes kalas i alla fall men resten var katastrof. Tydligen hadde det inte sett så illa ut så de som titttade på förstod inte mina låga poäng, 5 i ff men jag förklarade alla mina kommandon. Dumrutan var inget vidare heller. Tävlingsledaren var mitt i dumrutan och smög fram i den och det var äckligt tyckte Hobbe. Jag försökte hjälpa honom med dk och så. Ställandet funka fint men sittet satt han och nosa och läggandet blev ett sitt i stället. Mellan alla moment så var det nosen i backen och ingen kontakt. Försökte verkligen jobba med honom men det gick inte. Nos, nos och åter nos mellan momenten. Kändes som vi inte var på samma planet och visst kanske det berodde på mig men det känns som vi är tillbaks på ruta ett igen där vi var tidigt i våras. Visst poängen var inte katastrofal men känslan mellan momenten och kontakten i mellan oss var botten. Visst har det hänt mycket men det kändes som vi var på rätt väg och så blir det så här. Det känns som vi har backat igen. Jag skiter i om vi nollar moment men jag vill ha en hund som vill och som är med mig annars kan det kvitta. Visst kanske det var som Kicki, tävlingsledaren sade när jag sade att hunden inte ville idag, att det såg ut som om det var jag som inte ville det, men det kanske det var också. Kanske jag borde ha brutit men jag ville verkligen försöka men kanske Hobbe kände av att min attityd blev sämre eller så hade vi bara en dålig dag, vad vet jag. Men det är så jä..a svårt att inte bli frustrerad när man inte når sin hund. Kanske är det mig det hänger på vad vet jag? Igår kände jag mig som världens uslaste förare som inte kan nåt! Nåt gör jag ju fel eftersom det blir så här. Det kanske är min inställning vad vet jag. Det känns grymt frustrerande det är något som är säkert. Jag går liksom bet och vet inte vad jag ska göra.

Vi fixade alla moment och det var inte igår så det känns ju bra även om momenten var av varierande karaktär. Vi vann på ynka 242 poäng. Visst poängen var bättre än vi haft på länge men det är inte det viktigt utan känslan och den fanns inte. Försöker ändå se det positiva av vår tävling och det var gruppmomenten, inkallningen och metallen var en klockren tia. Rutan är jag också nöjd med. Jag är också nöjd med apporterings dirr även om konskicket inte blev bra så hjälpte jag Hobbe så han fick med sig rätt apport.

Till helgen gör vi vår sista lydnadstävling för i år och då ska det fokuseras på att ha kul oavsett min hund och vad han gör. Det är svårt men jag ska försöka. Sedan tar vi nog en paus från lydnaden. Jag tror nog att vi båda kan behöva det. Just nu har jag börjat tvivla på min egen kapacitet och förmåga som hundtränare inom lydnaden.

Träffade Oslagbare Arn och hans matte. Kul att se dem. De gjorde många fina moment och attityden var den rätta.

Allt känns nog bättre imorn för då blir det faktiskt lite mer lydnad ;)

/God kväll